Detta är min gamla blogg!
emras.blogspot.com
Eller dyk in i detta dammiga arkiv av gamla glömda tankar.
Använd din fria vilja.
Frid och kärlek önskar emras
Halleluja!
(Källa: klicka på bilden)
Förlåt kretsloppet, klimatet, miljön och Naturskyddsföreningen. Men den här nyheten gör mig lycklig. Om än lite makabert. Grodornas död, mitt bröd. Eller ja, min sommar kanske snarare. Tack Gud.
Status update.
Ibland tänker jag på vad jag ska skriva som statusuppdatering på Facebook. Visst är det löjligt. Vad spelar det för roll, liksom? Vem bryr sig egentligen? Vad är det jag vill förmedla - och framförallt - varför?!
Ibland tänker jag riktigt länge på det här. Formulerar långa meningar i huvudet under hela lunchpromenader och morgoncykelturer, för att kunna återvända till min kontorsstol och författa den ultimata sammanfattningen av hela mitt aktuella tillstånd. Som en uppdatering till omvärlden, helt enkelt. Jag vänder och vrider på formuleringar, disposition och sammansättningar. Suddar ut onödiga ord och korrigerar böjningar, minimerar och effektiviserar, allt för att få ut så mycket som möjligt av detta publika utrymme jag är tilldelad. Målet är att just mina fem minuter i strålkastarljuset ska bli ihågkomna. Att skapa en rubrik och nåt att prata om. Kanske har jag drabbats av exhibitionism (hemska tanke!) eller så handlar det helt enkelt om vardagstristess och rastlöshet (yesterdays news...).
Nåja. Anledningen till detta blogginläggstema var från början att dagens statusuppdatering inte fick plats i raden bakom mitt namn. Det skulle inte bli såhär djupt igen. Allt jag ville var att berätta att jag mår bra. Jag mår mycket. Jag gör mycket. Och det händer mycket i mitt liv. Framförallt denna helg.
- Igår var jag på SÄG och njöt av...
- Årets spex: Kan sammanfattas i ord som hysteriskt, underhållande och sedvanligt random...
- Och delar av mitt tillfälligt återförenade gymnasietjejgäng - mysigt!
- Ikväll bjuds jag på julgala av jobbet:
- Vilket innebär julbord + uppträdanden av storheter som Lili & Susie, Markoolio + ...ja, kollegorna förstås! = Gula kontra frenum.
- Imorn bitti (!) ska jag till Sthlm:
- Lilljul med farmin, samt resterande släktingar som vid detta tillfälle befinner sig i landet. Det är kärlek.
Sådärja. Nu vet ni allt. Och förstår förhoppningsvis mitt mödosamma kval i att behöva sammanfatta just precis allt detta (och mer!) i en enda mening.
Tacka Gud för bloggen. Utandning.
Egenvärdet i väntan.
Förra måndagen hände det. Svt:s adventskalender drog igång årets mysigaste nedräkning. Anders & Måns, detta radarpar av kaliber, skulle toppa hela härligheten med sin smått tafatta närvaro. Jag surfade på nätet, läste kulturdelen i DN, fantiserade för mig själv och såg fram emot öppnandet av den första luckan.
Det hände.
Programmet sändes på tv (och i radio förstås). Första avsnittet var fint. Sen fortsatte det; varje morgon, varje kväll. Varje dag.
Där nånstans emellan trillade jag av tåget. Jag föll inte så hårt, det bara hände. Det kändes knappt. Men jag undrar fortfarande - varför satt jag inte kvar, varför fångades jag inte upp? Varför knäppte jag inte på tv:n eller radion för att se fortsättningen?
Kanske ser jag för lite på tv helt enkelt. Kanske är formen inte tilltalande för mig. Men jag antar att väntan, för mig, handlade mer om att vänta in väntan i sig.
För den som, som jag, inte hinner och minns passa tider på tv (okej, okej, man kan se på svtplay, men...) vill jag passa på att tipsa om alternativa sätt att räkna ner. Kreativt, nytänkande och väldigt charmigt. Made by friends:
Stjärnfall och Vinterkyssar
Eskil Peskil Studio's Julkalender 2008
Vilken form av väntan föredrar ni?
En hyllning till årstiderna.
Varje dag pratar jag med massa människor på mitt jobb. Vissa dagar kanske bara femtio stycken. Snabba, roliga och utmattande dagar; kanske det tredubbla. I snitt landar det förmodligen på hundra stycken. Vi pratar oftast siffror; datum, koder, milligram, kronor och ören. Ibland utbyter vi bara ytligheter, artigheter och rutinmässiga uttryck, för enkelhetens och effektivitetens skull. (Vädret är ett ämne som sällan glöms att avhandla.)
Men vissa samtal utmärker sig särskilt, trots all trivialitet. Till exempel den gamla damen från igår, som verkade sitta och gunga längst ut på sin nötta pinne;
"Det är ett elände att bli gammal. Passa dig!" sa hon till mig.
Och jag som såg fram emot en skön pension. Tänk att få tacka adjö till alla prestationskrav, ifrånsäga sig oket av ytligheter och kapitulera i en avkopplande förnöjsamhet. Luta sig tillbaka. Kanske är det en ganska romantiserande bild. Nog känner jag till livsslutets krämpor, tro mig, vissa kunder förser mig med minsta detalj.
Men "Passa dig!" ? Va? Tycker hon verkligen det? Jag kan tänka mig att hon i sin tur romantiserar min livssituation. Gräset är alltid grönast där långt borta i fjärran, inte sant? Och vad skulle "passa dig" innebära i praktiken? Det törs jag faktiskt inte ens tänka på.
Om ändå varje årstid kunde få ha sin charm. I fred.
En obekväm sanning.
"Det bor visst en stekare i var och en av oss."
Jag fick en uppenbarelse igårkväll, liggandes i ett stekande solarie, nynnandes och vickandes på tårna i takt med en manlig autotune-robotröst som sjöng om att licka lollipops. Man kunde ha trott att jag skulle vara en miljömedveten och hälsosam hjälmbeprydd cyklist och kollektivmedlem med pryda, kristliga värderingar som bara lyssnade på innerligt ärlig och ickekommersiell indiepop och som bara sjöng i kyrkan. Men icke.
Passa er. Det kan tydligen drabba även den bäste.
Bara så ni vet.
Som Lillbabs om sin ålder, t ex: "Jag är inte gammal. Jag har bara levt väldigt länge." Så känner jag med. Fast tvärtom. Jag är inte ung. Jag har bara inte levt så länge. Än.
Ett annan smart sak uttalades av Nelly Furtado, efter samarbetet med Chris Martin; "Yeah, he's my boyfriend - he just doesn't know it yet". Det låter som nåt jag skulle kunna ha sagt.
Lillbabs och Nelly Furtado har liksom fångat det. Satt fingret på en av mina lite kluriga känslor. Eller kanske ett varsitt finger, från varsitt håll, som runt en finne som sticks men inte riktigt syns.
Det känns liksom ibland som det man själv tänker och det man själv gör inte riktigt överensstämmer med resultatet.
Men jag försöker i alla fall. Jag jobbar på det. Så ni vet. Jag kanske bara har en dålig dag. (Vilket i sig ändå är bra. För av nån anledning tycks jag sälja bättre då.)
Adjöken!
Den som läst här innan märker nog att tidsintervallerna mellan inläggen blivit allt större. Ja. Jag känner ingen jättelust till att skriva just nu. Inget större behov heller för den delen. Minns någon inlägget jag skrev i somras, om kommunikation? Då tänkte jag mycket på det här med hur man umgås, i vilken form, ansikte mot ansikte eller ansikte mot maskin? Nåja. Nu när jag har människor runtomkring mig hela tiden (en trevlig arbetsplats med - nåja, rätt mycket maskiner! - men med trevliga arbetskamrater och dessutom bor tillsammans med ett underbart gäng vänner) så behöver jag inte bloggen på samma sätt.
Men vem vet, kanske får jag återfall och tröttnar på all mänsklig kontakt? Haha. Håll tummarna för vilket som. Jag hoppas vi ses snart i vilken form det än blir. Frid och kärlek till er alla :)
Cykelmusik.
Jag gillar mina mornar. Klockan halv sju varje vardag lämnar jag hemmets lugna vrå för den kalla vinden på Hammaröleden. Och det är vackert. Särskilt med fin musik till. (Nu blev det kort om tid, börjar snart*. Tänkte berätta mer om hur bra allt annat är också. Men) här kommer (i stället bara) morgonens låtlista.
Yann Tiersen - La Valse D´Amelie
Taken By Trees - Tell Me
Arcade Fire - Cold Wind (mmmhm!)
Postal Service - Such Great Heights
Grizzly Bear - Knife
Alphabeat - What Is Happening
En god och kravlösblandning, direkt skapad av shuffleknappen. Den räcker ända från kollektivet till kontoret och gör mig glad.
* nu.
Förresten - en annan favorit just nu - ni kan lika gärna få videon. Det är ni värda efter ett såhär långt uppehåll.
Imogen Heap - Speeding Cars
Ett hemligt inlägg!
Om någon ändå skulle ertappa mig här, med att skriva detta på betald arbetstid, så kan jag som kompensation berätta att mitt jobb är väldigt bra och trevligt. Fast näe, jag vill inte få det att låta som fjesk. Jag trivs faktiskt riktigt bra här. På riktigt.
Än så länge har jag kommit halvvägs i min introduktion, dvs lärt mig systemet, genom att registrera, kreditera och reklamera beställningar och kunder (osv osv osv) och fått lyssna på lite telefonsamtal. Dessutom har jag gjort en halvdag på lagret (butch värre!). Nästa vecka är det min tur att inte bara bära headset, utan faktiskt använda det. Wow. Det är stort.
I kollektivet trivs jag också bra. Det börjar ta sig även där, med både inredning och ordning. Helgen ska nog till stor del spenderas till ytterligare förbättringar på den fronten. Och på vila. Oooooh. Ska bli så gött. Rent socialt, i relation till mina kollektivsyskon, kan jag inte annat än glädjas. Det är en fröjd och stor välsignelse att få dela hem med dem.
Bilder kanske kommer snart. Det vore väl kul? Jag ska jobba på det den här helgen (fast jobbet lämnar jag på kontoret!). Och så inväntar vi ett stycke bredband. Sen så...!
Stor kram och varmt välkomna på besök.
Vårkänslor på hösten?
Livet är vackert. Utsiken från mitt lilla berg är inte ful nånstans. Insikten är dock snäppet rörigare. Kanske rörande? Ja. Det där om att våren är förändringarnas tid vill jag inte hålla med om idag. Nog för att det hände en del i våras, med studenten och allt. Men våren har inte ensamrätt på det uttrycket, verkligen inte. I morgon flyttar jag hemifrån och jag är lycklig i hjärtat. Mitt nuvarande hem är inte fult, inte dåligt eller nåt sånt. Men ibland innebär förlusten av något en vinst av något annat. När sommaren tar slut tar hösten vid. Förändringar är vackra, de lär oss att uppskatta det tidigare och det kommande. Det kanske handlar om perspektiv?
Medan jag flyttpackar varvar jag Sufjan Stevens och Jens Lekman i högtalarna. Innan denna sommar hade jag mest bara hört deras musik rekommenderas av andra människor. Men efter att själv ha lyssnat in mig lite kan jag inte annat än stämma in i lovorden. Kanske är det att jag lider av en brassbrist som gör mig extra svag för charmig storbandspop, alternativt storslagna samplingar? Här kommer i vart fall ett varsitt axplock ur dessa två helt skilda mäns kollektioner:
Sufjan Stevens - Chicago
(Jag hade helst velat spela upp Come on! Feel the Illinoise! för er, men jag hittade den inte på YouTube. Fast den här är också riktigt svängig.)
Jens Lekman - Sipping on the sweet nectar
(Samma problem här. Min favorit är egentligen I am leaving you because I don't love you.)
Hur mår ni, förresten? Någon där?
Flyttröj!
Jag tänkte dela med mig av några underskattade skatter, för er som vill dela min börda genom att låta mig skänka bort den till er. För er som inte kan samsas går vinsten till högstbjudande, med ett första-andra-tredje-sålt på söndag kl 20. (Allt överskott går oavkortat till Kvarnens Pizzeria. Ja, den grekiska salladen verkar vara i stor nöd av mig. Eller tvärtom, det spelar egentligen ingen roll.)
Håll till godo:
Tre år gamla godisaskar med catchiga citat på:
"Ängelpiller ...gör dig söt och snäll!" eller hönstemat "Vad chick du ser ut idag! Skönt med en tupp-lur!"
Eller en ickefungerande KRAV-pin. Eller några nålar.
Ett välanvänt DIF-pennskrin med tillhörande pennstumpar. (Jag och Sofie tävlade om vem som kunde använda pennor längst under mellanstadiet.) Mycket högt affektionsvärde.
Kioskvältare som Fixa & renovera, Zigma - Samhällskunskap A & B, Adrian Plass he(m)liga turnédagbok, Da Vinci-koden (exklusivt: totalt oläst!), Pumans dotter (exklusivt: omedvetet stulen från Vargbroskolan i Storfors!)
Hårsnoddar med tygblommor på. Jeans, röd eller röd med glitter på.
Idolaffisch på Mat-Tina i karikatyrversion. Storlek A3. Glansigt papper.
Jag läser alla bud i morgon, efter min första arbetsdag. Nu ska jag ta en paus för sömn.
A thought crossed my mind.
"Light makes the crystals sparkle,
but the crystals make the the light talk."
(- Arne Quinze)
Överlåtelse.
Efter senaste blogginlägget vinklade jag utmattat ner persiennerna, skruvade ner Coldplay, dök i en stor slapp festival-t-shirt och drog upp filten över öronen. Koffeinets verkan uteblev alltså.
När jag, två timmar senare, vaknat och svarat i både hem- och mobiltelefonen kunde jag bocka över båda dagens frågetecken:
- Jobbet är mitt och provanställningskontraktet signeras i morgon. Av mig! Min finska är tydligen inte helt pjåkig!Jobbstart på fredag.
- Söndagens sång fick ett namn. Jag hade lovat sjunga, men visste inte vad, och fick nu en fråga om att sjunga en alldeles särskild.
Det här var symboliskt för mig -- att efter att jag gjort allt jag kunnat bara lägga mig ner och släppa allt -- och vakna av att allt är löst. Så med risk för att upprepa mig -- tack Gud!
Just be patient.
Idag ska jag få mitt slutgiltiga besked från jobbet. Jag var nämligen på arbetsplatsen nyss, där de bl a checkad av mina finskakunskaper. Det kändes okej, jag var lugn. Mina chefer, bemanningsföretaget, är hur sköna som helst och stöttar mig till hundra. Men sista pusselbiten väntar fortfarande på att bli lagd till rätta och jag hoppas och ber till Gud att uppdragsgivaren ser min potential i att utvecklas i finskan. Den "detaljen" kommer ju faktiskt att utgöra en stor del av mina arbetsdagar.
Samtidigt försöker jag bli kvitt det lilla sockerberoende jag lagt på mig under sommarledigheten. Idag har det inneburit hemmagjord, osötad jordgubbssylt till morgongröten och just nu -- chokladbitslöst kaffe.
Bra kombo? Ja, är mot förmodan väldigt lugn. Om det är koffeinkicken eller en gudagåva återstår att se...
Nästa låt ut i temat chill-peppande-samtids-livstids-soundtrack - kort och gott det som ackompanjerar min vardag just nu - är också en Coldplay-låt. Deras nya platta är verkligen slående bra.
Coldplay - Death and all of his friends
(Jag skriver också en del melodier och texter själv just nu, men YouTube får nog vänta ett tag till, haha.)
